Goe lovet

Välkommen tillbaka!

Eftersom du uppenbarligen längtar efter att få höra vad som händer i mitt liv kan jag ju börja med att tala om att jag för tillfället njuter i fulla muggar av att ha sportlov! Trots att jag egentligen borde ha skrivit på mitt projektarbete idag har jag istället tillbringat hela eftermiddagen framför datorn. Jag levlade 2 gånger på Treasure Isle på facebook, that's gotta count for something!

Imorse var jag hos sötishesten. Han fick följa med på en promenad eftersom han inte tycker om när jag rider ensam. Han är så snel, går bredvid mig som en hund hela vägen! Visserligen var kossorna på en gård vi passerade lite obehagliga, men med lite övertalning trampade han vidare.

När jag senare ställde upp för familjen och tillagade en fantastisk middag på spaghetti och köttfärssås, skar jag mig under salladsprocessen. Vänster långfingernagel har därför ett hack i sig, men man kanske ska vara tacksam för att man har fingret kvar? Eller?

Imorgon ska jag åka (antagligen ensam, cutcutcut) till Nordens ark och jag taggar som aldrig förr!! Med medlemskortet går jag in gratis, så jag kommer antagligen spendera större delen av min lediga tid där! Un-där-bart.

Det var allt för idag, kära vän.
Tschüs!


Riber, min söta medryttarhäst!

På genomresa?

Likt Titanic förgäves kämpade mot isberget låter sig min blogg inte nedslås av det faktum att jag extremt sällan uppdaterar den stackaren. Egentligen kan man ju fråga sig varför jag inte bara låter den ta livet av sig med ett snabbt snitt över halsen, men så frågar jag mig följande: "Vad ska då mina icke-existerande läsare längta efter, om inte ett inlägg från mig?". Då känner jag skrivarlusten attackera med full styrka och fingrarna rör sig lätt och snabbt över tangentbordet. Om det ändå vore lika lätt att skriva på projektarbetet.

När jag idag stod och solade utanför McDonalds (och fick betalt för det!) slog det mig att vårt en gång så efterlängtade sportlov äntligen har anlänt. Vart är då frihetskänslan, undrar jag nu. Nu känns livet bara som ett svart hål som trånar efter våra stackars utbrända själar. Solen tinade dock mitt aningen frusna hjärta och tillät mig att känns glädje för ett flyktigt ögonblick. För tillfället är ångesten här och griper mig om halsen.

Varsågoda för detta aningen melankoliska och depressiva inlägg. Ni kommer antagligen att få se några liknande i framtiden.

Tschüs!

RSS 2.0