På genomresa?
Likt Titanic förgäves kämpade mot isberget låter sig min blogg inte nedslås av det faktum att jag extremt sällan uppdaterar den stackaren. Egentligen kan man ju fråga sig varför jag inte bara låter den ta livet av sig med ett snabbt snitt över halsen, men så frågar jag mig följande: "Vad ska då mina icke-existerande läsare längta efter, om inte ett inlägg från mig?". Då känner jag skrivarlusten attackera med full styrka och fingrarna rör sig lätt och snabbt över tangentbordet. Om det ändå vore lika lätt att skriva på projektarbetet.
När jag idag stod och solade utanför McDonalds (och fick betalt för det!) slog det mig att vårt en gång så efterlängtade sportlov äntligen har anlänt. Vart är då frihetskänslan, undrar jag nu. Nu känns livet bara som ett svart hål som trånar efter våra stackars utbrända själar. Solen tinade dock mitt aningen frusna hjärta och tillät mig att känns glädje för ett flyktigt ögonblick. För tillfället är ångesten här och griper mig om halsen.
Varsågoda för detta aningen melankoliska och depressiva inlägg. Ni kommer antagligen att få se några liknande i framtiden.
Tschüs!
När jag idag stod och solade utanför McDonalds (och fick betalt för det!) slog det mig att vårt en gång så efterlängtade sportlov äntligen har anlänt. Vart är då frihetskänslan, undrar jag nu. Nu känns livet bara som ett svart hål som trånar efter våra stackars utbrända själar. Solen tinade dock mitt aningen frusna hjärta och tillät mig att känns glädje för ett flyktigt ögonblick. För tillfället är ångesten här och griper mig om halsen.
Varsågoda för detta aningen melankoliska och depressiva inlägg. Ni kommer antagligen att få se några liknande i framtiden.
Tschüs!
Kommentarer
Trackback
